Rand
Dyan, maken Ismail, sonen Baran och pappa Elias kom till Sverige för drygt ett år sedan. Pappa Elias var sedan decennier böneledare och koranlärare i Baghdad. Elias och Dyan tog emot Herren och döptes till Kristus. Hon var då gravid i sjunde månaden. Dopet var en stund av jublande glädje och befrielse för henne. Sedan första stund älskade hon Herren och växte stadigt .
Graviditeten löpte normalt ända till slutet när komplikationer tillstötte. Hon besökte mottagningen på sjukhuset flera gånger. Vi låter Dyan berätta resten: När jag åkte in till BB i Karlskoga
var allt hopp ute och barnet var livlöst:
- Jag har försökt men tyvärr: Din baby är död. Läkaren stod framför mig ledsen och deltagande
Jag tog hans hand och sa: Han är inte död, han tillhör Jesus. Han ska leva. Han svarade: Jag är en läkare, istället för att jag tröstar dig så tröstar du mig. är jag svarade läkaren så kom en så otrolig frid in i rummet. Alla grät, barnmorskor. läkare och sjuksköterskor. Pappa ringde till pastor Kjell och de började ringa runt till andra som bad. Snabbt bildades en jättestor bönekedja.
Efter att ha varit livlös i femton minuter började barnet helt plötsligt leva och andas. Han fick färg och sökte efter bröstet. Iltransporten till Uppsala Akademiska ställdes in och jag och pojken fick stanna i Örebro.
Jag sjöng i hans öra: ”Vi har döpts tillsammans. Du är inte mitt barn. Du är Hans. Jag har gett dig till Honom.”
Nu mår han jättebra och vi ska ha barnvälsignelse på söndag! (sedan dess har Rand vuxit. En livlig 1,5-åring utan några som helst skador!
............................................................................................................................................
Eeve
– Tänk att just jag skulle få vara med om detta, säger Eeve som fortfarande är överväldigad av det som hände. (Bilden är tagen just FÖRE helandet)
Allt började med att hon kände sig yr och illamående. Hon trodde först att det var magsjuka, men det blev bara värre. Så fort hon reste sig upp snurrade allt. Hon kunde nätt och jämt klara de tre stegen från sovrum-met till badrummet genom att hålla sig i väggen och efter ett par dagar kunde hon inte ens dricka. Då ringde hon efter en ambulans.
– Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag kände att jag höll på att dö.
Den första läkaren hittade inte något fel och Eeve skickades hem, men dagen därpå ringde de från sjukhuset och sa att hon skulle in och rönt-gas. Hon kunde då inte ens sitta upp i rullstolen när hon skjutsades till röntgenavdelningen. Röntgen visade en propp i lilla hjärnan.
Eeve tyckte att det var skönt att få veta vad som var fel även om diag-nosen var allvarlig. Läkaren förklarade att det kunde ta upp till två år att komma igen efter en sådan propp.
– Jag sa till gubben och ungarna att nu kan ni inte räkna med mig längre. Jag kommer att vara dålig länge, berättar Eeve. Samtidigt kände jag mig märkligt lugn hela tiden. Jag hade talat med mina vänner Soheila och Gunilla och de hade lovat att be för mig.
Eeve var svårt uttorkad när hon lades in. Efter att hon hade fått dropp piggnade hon till lite, men var fortfarande sängliggande med svår yrsel. Med stor ansträngning kunde hon ta några steg med rullator. Hon hade svårt att fokusera. TV var uteslutet eftersom det inte fungerade att titta och lyssna samtidigt. Att äta i matsalen där människor pratade var omöjligt.
Samtidigt hade Eeves pastor, Kjell Fors, startat en bönekedja via SMS och på torsdagseftermiddagen kom han på besök. Eeve hade då varit på sjukgymnastik.
– Jag hade hållit på i fem minuter och var helt slut. Jag var tröttare än jag var när jag hade sprungit Stockholm maraton.
Efter att de samtalat lite och Kjell läst ur Bibeln tog han Eeves händer och bad för henne.
– Jag kände att det hände något. Det är svårt att förklara, men det var som en hinna som lyftes av, upp genom huvudet.
När Kjell hade gått därifrån prövade Eeve att ställa sig upp.
– Jag kände mig helt frisk. Jag kunde gå utan rullatorn. Jag gick till matsalen och kunde äta och prata och göra allt jag ville.
Dagen därpå åkte Eeve hem, men de hjälpmedel hon skulle haft med sig behövdes inte. Väl hemma åkte hon och handlade och satte igång att baka. Nu väntar hon otåligt på att få komma tillbaka till jobbet. Där hade man helt räknat bort henne. Eeve var nämligen redan sedan tidigare sjukskriven för depression och högt blodtryck, men dessa symptom försvann också när hon blev helad.
– Mitt liv har blivit helt annorlunda, säger Eeve. Jag är inte orolig längre som jag brukade vara. Jag brukade oroa mig för barnen och för mamma, men nu är jag så lugn. Jag vet att vad som än händer är de omhändertagna, precis som jag var.
Och det är inte bara Eeves chefer som har svårt att förstå den nya situationen. Överhuvudtaget är alla runt omkring förvånade: läkare, släktingar, grannar och vänner.
Det är klart att folk är förvånade. Det går ju inte att förklara det här, konstaterar Eeve. Varje kväll när jag lägger mig och varje morgon när jag vaknar tänker jag på vilket under det var.
..................................................................................................................................
Bara två av många berättelser
Detta är bara två av många berättelser. Människor söker sig ofta till vår kyrka när alla andra möjligheter är uttömda och Gud möter dem i sin barmhärtighet med nåd och helande. Vi inbjuder dig också komma för att bli berörd av Gud eller att ringa in ditt förbönsämne. Himlen har nåd för dig!
